På övre plan i Rådhuset finns också sex målningar från 1973 som nästan sensationellt avviker från all hans övriga produktion. Formatet ökar, färgerna blir klarare och renare, inga skuggor, med djärv och enkel komposition i ett bildplan. En typisk bild från det året är ”Blommor i vit vas”.
Efter ”färgexplosionen 1973” (som Staffan Noréus skriver i katalogen om Hållander från 1993) vänder han tillbaks till den gråskala som blev hans signum genom hela måleriet. Formaten minskar, kompositionerna blir mindre experimentella och ett klassiskt lugn och harmoni genomsyrar arbetet de sista åren. Målningarna får i gengäld en tyngre specifik vikt, färgerna blir mera mättade och ett märkligt inre ljus tränger ut. Hela tiden handlar stillebenet om mötet mellan den runda och den raka formen, mellan det vinklade, spänningsfyllda och det jordnära stabila. Lökar och äggskal, päron, äpplen mot fat, knivar och bestick. Föremålen allt mer prosaiska och jordnära till skillnad mot exempelvis de stora upprätta blomsterarrangemangen med tillbringare, vaser och flaskor från 50- och 60-talet.

Gunnar Hållander såg måleriet som en utforskning, och hans asketiska och formstränga inriktning byggde mycket på den klassiska modernismen, som hos Cezanne, Morandi och Schjerfbeck. Han pratade själv om ”konstens kvaliteter och den klassiska konstens förnyelse”. Rådhusets utställning ger ett bra perspektiv på hans konstnärliga gärning, och sett i backspegeln borde han definitivt förtjäna en större nationell uppmärksamhet.

Jan K Persson

volym

 

GUNNAR HÅLLANDER
Rådhusets Konsthall, Örnsköldsvik
(till 19 okt)

En retrospektiv utställning över Örnsköldsviksmålaren Gunnar Hållander (1915-80) visas nu på två plan i Rådhusets Konsthall. Det är ett omfattande material som hans bror, Einar Hållander, sparat. Tyngdpunkten ligger på målningar från hans sista verksamma år, 1979, ett tjugotal bilder som inte visats tidigare. Under praktiskt taget hela sitt konstnärligt verksamma liv var han upptagen med måleriets grundläggande problem, den om färgen och formen. Trots sin internationella och modernistiska hållning till konsten förblev han kvar i staden hela sitt liv, och hans avvikelse från det traditionella och invanda måleriet gjorde också honom till en särling, en konstnärlig ensamvarg som såg måleriets plattform i detta enda: stillebenet. Detta var någorlunda okey på 50-talet, då den informella konsten klev in på allvar i Sverige, men hur apart sågs det inte att arbeta med stilleben de två decennierna efteråt, med den bullrande popkonsten, experimenten, nyrealismen och det gryende politiska engagemanget? Hållander var inte främmande för det nya, tvärtom var han mycket teoretiskt orienterad, men ansåg att den största utmaningen hela tiden låg i själva bildarbetets grundproblem.








Gunnar Hållander, Svart bok (1969)






Gunnar Hållander, Blommor i vit vas (1973)







Gunnar Hållander, Stilleben med päron och kritpipa (1977)
 
  >>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>  
                         

Popmusiken till exempel blev en stor inspirationskälla, och nog är det ganska märkvärdigt att tänka sig Hållander i slutet av 60-talet arbeta med sina strama och sakrala bildrum till tonerna av Beatles (som han gillade).

Utställningen visas i källarplanet och i den översta våningen på Rådhuset. Längst upp målningar från 50-, 60- och 70-talet, och i källaren övervägande bilder från det sista året, 1979. Där har man också arrangerat några av de verkliga objekt som Hållander hade framför sig i sitt arbete, som en intressant pedagogisk vinkling. Alltså: ständigt detta framdukade bord inför Gunnar Hållander. Från början på 50-talet inspirerat av den franska impressionismen, där han enligt egna ord strävade efter ”poetisk utformning och en musikalisk färg med behärskad rytm”. Efter ett besök hos Bengt Lindström i Paris 1959 och möte med den informella konsten går han in i sextiotalet med uppbrytning av bildplanet, mera abstraktion, dynamik och rörelse, komplexa sammanfogningar. Ett bra exempel är ”Tre gula plommon” från 1967. Han såg sitt experimenterande under 1960-talet som ett genombrott i formellt hänseende mot en större frihet och lekfullhet.